Man kan inte gå omkring och vara arg hur länge som helst

Edit: Det här har jag skrivit på i flera dagar nu, i princip sedan lille Jack flyttade till Norge förra veckan. Har haft en större text som velat ut, men det blir bara några korta rader.



Jag är i grunden en glad person. Min farmor säger alltid att jag föddes glad och det stämmer nog. Jag är dessutom obotlig optimist, så det här med att jag har gått omkring och varit infernaliskt arg och ilsken de senaste månaderna och framför allt de senaste veckorna är med andra ord väldigt olikt mig.

Ilskan rann av mig i slutet av förra veckan och nu är den helt borta.

Sömnpiller och paté

På vägen hem, efter mötet med Barnhab som följdes av en timmes påskpyssel med minstingen på förskolan, körde jag inom affären. Fick ett infall och bestämde mig för att göra paté ikväll, köpte ju kalvfärs igår och jag orkade bara lite grand som Steak Tartar. Passade på att köpa ett par flaskor Carnegie Porter (3,5), bara för att 1. Det är gott och 2. Det var länge sedan.

Jag hade dock glömt bort hur förrädiskt starka 3,5-or är. Eller, ja. Det mesta är ju relativt och om man inte brukar dricka alkohol särskilt frekvent eller i några större mängder och dessutom slarvat med maten hela dagen så kan det bli som det blev. Jag behövde en tupplur så fort jag druckit upp ena flaskan, snacka om sömnpiller.

En knapp timme senare var jag tillräckligt pigg igen för att åstadkomma den där patén jag föresatt mig att göra. Den står nu i ugnen och det luktar härligt! För att piffa till receptet hackade jag i en burk svarta oliver och använde grädde istället för vatten till buljongen. Kryddade lite extra med oregano, basilika och vitlök, förutom det obligatoriska dvs salt och svartpeppar. Kalvfärs, några ägg, majsmjöl istället för vetedito och det som fanns kvar av barnens färdiga lättbredda leverpastej med mild smak rörde jag ihop och stoppade ner i en form. Får se om det smakar lika gott som det luktar när det är klart.

Men vad trött jag är, det är helt otroligt. Trots tuppluren är jag redo för sängen redan! Det kanske jag behöver å andra sidan, med tanke på situationen och den knappa sömnen de senaste veckorna.

 

 

Mitt och Vs påskpyssel. Dagens bäst spenderade timme. Lätt. 

Förberedelser

Den här dagen kommer att gå i förberedelsernas tecken. Det gjorde gårdagen med, till viss del. Igår fick ju Jack sitt pass och blev avmaskad mot rävens dvärgbandmask och ny veterinärbesiktning utfördes inför sin stundande flytt utomlands. Ja jo, Norge är ju trots allt utomlands.

Idag ska jag samla ihop alla hans papper och saker som han ska få med sig, när han flyttar hemifrån i morgon förmiddag. Försöka fotografera honom med, om han kan vara stilla tillräckligt länge för en gång skull haha

Eftersom jag knappt varit hemma i Landskrona senaste månaden, så ser det ut därefter i lägenheten nu. Så det blir till att dra fram storsläggan, nej jag menar dammsugaren och dammvippan!, och göra stället presentabelt. Kanske baka en kaka? Bakning är bra terapi har jag hört.

Tack och lov händer inte bara tråkiga och sorgliga saker i morgon, jag håller modet uppe genom att tänka på det som är inplanerat på eftermiddagen/kvällen: ska äntligen träffa min O igen och dagen till ära fira Våffeldagen tillsammans. Det ser jag verkligen fram emot, jättemycket. Möjligheten att få gråta ut mot Os breda axlar ger en viss tröst bara av tanken.

Nu ska jag dra igång här på riktigt. Har lagt en del tid på att prata med både O och min mamma i telefon nu på morgonen/fm, har fått i mig både kaffe och ett par mackor och jag känner mig redo att sätta fart.


V och Jack, två pojkar med bus i blicken.

Stress, trötthet och ilska.

Stress dödar, så är det bara. Och om man inte dör på riktigt, så dör något annat inom en. Och tålamodet! Jag kan meddela att mitt tålamod är slut när det handlar om människor som utnyttjar mig.

Det finns en viss sorts personer, en viss sorts personlighetstyp snarare?, som verkar kunna sniffa sig till sådana som jag. Och eftersom jag har varit väldigt dålig på att känna igen den där sorters personlighetstyp, som bara är ute efter att utnyttja och parasitera skamlöst och utan skrupler, så har jag gått på pumpen rätt många gånger nu. Både i förhållanden och i andra sammanhang och senast i samband med att hyra ut mitt hus, som jag av olika skäl varken kan eller vill sälja. Ja, nu kan jag verkligen inte om jag så hade velat, eftersom värdet sjunkit så mycket att jag knappt skulle få loss banklånet.

Resultatet har blivit att jag på sistone har taggarna utåt hela tiden och är fientligt inställd och utgår ifrån att alla som närmar sig mig enbart är ute efter att utnyttja mig på något sätt. Droppen har liksom till slut urholkat stenen och jag biter direkt, utan förbarmande. Alla som verkar ha för avsikt att dra nytta av någon annan, utan egen insats och utan respekt för sin omvärld, ligger risigt till. Allra sämst tycker jag bland annat om de som öppet deklarerar sin avsky mot "utländska" tiggare utanför affärer, för att i nästa stund lägga ut rena snyltförsök på Facebook, ber om pengar in på sitt konto eller uppenbara försök att lura pengar av sina medmänniskor, eller ren lathet i sista stund med barn som förevändning för att få andra att öppna sin plånbok.

Jag går back flera tusen varje månad sedan i somras, då mitt första försök att hitta ordentliga hyresgäster sket sig radikalt. Men jag biter ihop och jag vänder på varenda jävla krona och blundar och ber. Men jag tigger inte på Facebook, jag jobbar hårt för att hitta lösningar och fixa det som krävs. Pga mina första hyresgästers ovilja att ens betala hyran, hamnade jag nästan på gatan själv. Hotades t o m med vräkning pga av min idiotiska snällhet, eftersom jag inte redde ut att försörja både mig själv, mina barn och ett tjugotal andra sk människor. Jo, så många! Det visade sig att istället för EN familj på två vuxna, två små barn och en tonåring så flyttade det in minst 10-12 vuxna och 8-10 barn i mitt hus. När jag till slut lyckades få komma in några månader senare, tillsammans med en mäklare och en familjemedlem, så chockades vi av 1. Stanken, 2. Mängden människor och 3. Skicket på mitt hus. Det var madrasser och sängar överallt, t o m nere i källaren. Okända män låg och sov, snarkade!, mitt på ljusan dag fullt påklädda på madrasser på källargolvet! Frågan är om de som var där just den dagen verkligen var de enda som bodde där. Bakom min rygg, utan mitt medgivande och utan att betala en spänn till mig.

Men när nästa par ut några månader senare, efter mycket möda och stort besvär och en jävla massa pengar för att någorlunda återställa huset hjälpligt, trots allt visar sig vara i princip samma jävla skithögar, som jag fått jaga för att få ut hyran ifrån och som vägrar betala de löpande kostnaderna enligt hyreskontraktet och lämnar mig med fakturor för el, vatten, sopor etc på ca 16 000 kr, pengar som jag inte har, och som har förvandlat mitt hus till en veritabel soptipp, då ryker den ena proppen efter den andra på löpande band. Bokstavligt talat. Senast i morse tex, då fick jag spontant näsblod helt utan anledning om man bortser från tokhögt blodtryck pga extrem stress. Jag får aldrig näsblod! Någonsin!

Jag känner mig närmast som Mikael Douglas i "Falling Down" sedan några veckor tillbaka, jag är så infernaliskt arg och ilsken dygnet runt att jag snart gör något oöverlagt, tror jag. Jag somnar arg och vaknar ilsken och däremellan störs min sömn med uppvak flera gånger per natt. Hur bra är det på en skala? Jag är ödmjukt tacksam för mitt starka hjärta och kärl, samtidigt som jag oroar mig för infarkter både här och där. Tänk om jag får en stroke? Magsåren frodas igen dessutom, tack så mycket. Och jag är så frustrerad att jag nästan gråter av ilska inemellan. Tack och lov för bettskenan, utan den hade jag inte stått på benen nu.

Det som gör mig allra mest arg och allra mest ilsk och allra mest frustrerat ledsen är att jag måste sälja min egenuppfödda och egenutvalda valp, född på självaste lucia förra året. Jag har helt enkelt inte råd att behålla honom, eftersom försäljning innebär pengar in som jag behöver för att täcka de förra hyresgästernas räkningar på huset och det räcker ändå inte. Jag har försökt förklara enkelt för mina barn och föreberett förhoppningsvis tillräckligt länge och i helgen som gick var de införstådda med att det var sista gången de lekte med Jack och att han flyttar till Norge på onsdag, när de är hos sin pappa på hans vecka. Men jag känner sveket ända ut i hårrötterna, jag hatar mig själv för att jag måste sälja vår sedan länge efterlängtade egenuppfödda hund pga min oförmåga att få tag på bättre hyresgäster. Jag gråter inombords av vanmakt och frustration och har väldigt svårt att göra det kristligt rätta och vända andra kinden till....


Jack hos veterinären idag em, där han fick pass, blev avmaskad mot rävens dvärgbandmask och fick ny veterinärbesiktning (UA), inför sin flytt till Norge på onsdag. Alla älskar Jack. <3

Vändstekta ägg och gammalt bacon

Jag har aldrig varit särskilt knusslig eller kräsen när det gäller mat. Som liten bebis föredrog jag t o m att få min barnmat kall, direkt ur burken. Och det har fortsatt på den vägen, otaliga är de burkar vita bönor i tomatsås som jag bara öppnat och sen skedat i mig rakt upp och ner. Varför krångla till det, liksom?

När jag var liten och vi grillade korv, värmde jag bara brödet mot brasan, så det blev sådär gott hårdfrasigt, och la i korven kall innan jag åt upp. Möjligtvis med ketchup på.

Det mesta går dessutom att äta även efter passerat bäst-före-datum, vilket är hemskt praktiskt med tanke på hur disträ jag ofta är. Som gammalt bacon tex. Hittade ett bortglömt paket i kylskåpet igår kväll, det gick ut den 3/3-15 enligt infon men det gick hur bra som helst att äta det igår den 16/3-15. Det som blev över satte jag in i kylen och åt precis som frunch, tillsammans med ett par vändstekta ägg. Orkade inte värma upp gårdagens bacon och jag gillar förresten kallt stelnat baconfett. Bara att slänga äggen ovanpå och mumsa i sig. Inget för finsmakare kanske, men det funkar för mig.

Jodå, det går bra att ta med mig på restaurang med. En av mina absoluta favoriter är Koreana i Helsingborg.


Dagens frunch. Jag gillar verkligen konsistensen och smaken på kallt baconfett.

Dansa. Pausa. Bromsa. Gasa.

Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, det vet alla som försökt ta körkort. Detsamma gäller för övrigt resten av livet med, när det går trögt kommer man ingen vart genom att stå stilla och hoppas att det löser sig på egen hand.

Min mamma sa en gång något klokt, ungefär så här: Om högen är så stor att man inte vet var man ska börja eller hur man ska klara av allt, så är det bättre att bara börja var som helst och få något gjort, sen löser det sig vartefter. Ungefär i samma stil som Nalle Puh: Om man inte vet vart man ska, så spelar det ingen roll vilken väg man tar.

Och det är väl ungefär så mitt liv är sedan en tid tillbaka, överhopat och svårarbetat. Men skam den som ger sig! Jag brukar säga att det är alltid för tidigt att ge upp och den tesen lever jag efter.

I somras såg det ut så här på min ena balkong. Längtar!

 

Nystart

Jag kör ett varv till och ser var jag hamnar, men utan att ställa några krav på mig själv vad gäller innehåll eller frekvens.