Det finns en viss sorts personer, en viss sorts personlighetstyp snarare?, som verkar kunna sniffa sig till sådana som jag. Och eftersom jag har varit väldigt dålig på att känna igen den där sorters personlighetstyp, som bara är ute efter att utnyttja och parasitera skamlöst och utan skrupler, så har jag gått på pumpen rätt många gånger nu. Både i förhållanden och i andra sammanhang och senast i samband med att hyra ut mitt hus, som jag av olika skäl varken kan eller vill sälja. Ja, nu kan jag verkligen inte om jag så hade velat, eftersom värdet sjunkit så mycket att jag knappt skulle få loss banklånet.
Resultatet har blivit att jag på sistone har taggarna utåt hela tiden och är fientligt inställd och utgår ifrån att alla som närmar sig mig enbart är ute efter att utnyttja mig på något sätt. Droppen har liksom till slut urholkat stenen och jag biter direkt, utan förbarmande. Alla som verkar ha för avsikt att dra nytta av någon annan, utan egen insats och utan respekt för sin omvärld, ligger risigt till. Allra sämst tycker jag bland annat om de som öppet deklarerar sin avsky mot "utländska" tiggare utanför affärer, för att i nästa stund lägga ut rena snyltförsök på Facebook, ber om pengar in på sitt konto eller uppenbara försök att lura pengar av sina medmänniskor, eller ren lathet i sista stund med barn som förevändning för att få andra att öppna sin plånbok.
Jag går back flera tusen varje månad sedan i somras, då mitt första försök att hitta ordentliga hyresgäster sket sig radikalt. Men jag biter ihop och jag vänder på varenda jävla krona och blundar och ber. Men jag tigger inte på Facebook, jag jobbar hårt för att hitta lösningar och fixa det som krävs. Pga mina första hyresgästers ovilja att ens betala hyran, hamnade jag nästan på gatan själv. Hotades t o m med vräkning pga av min idiotiska snällhet, eftersom jag inte redde ut att försörja både mig själv, mina barn och ett tjugotal andra sk människor. Jo, så många! Det visade sig att istället för EN familj på två vuxna, två små barn och en tonåring så flyttade det in minst 10-12 vuxna och 8-10 barn i mitt hus. När jag till slut lyckades få komma in några månader senare, tillsammans med en mäklare och en familjemedlem, så chockades vi av 1. Stanken, 2. Mängden människor och 3. Skicket på mitt hus. Det var madrasser och sängar överallt, t o m nere i källaren. Okända män låg och sov, snarkade!, mitt på ljusan dag fullt påklädda på madrasser på källargolvet! Frågan är om de som var där just den dagen verkligen var de enda som bodde där. Bakom min rygg, utan mitt medgivande och utan att betala en spänn till mig.
Men när nästa par ut några månader senare, efter mycket möda och stort besvär och en jävla massa pengar för att någorlunda återställa huset hjälpligt, trots allt visar sig vara i princip samma jävla skithögar, som jag fått jaga för att få ut hyran ifrån och som vägrar betala de löpande kostnaderna enligt hyreskontraktet och lämnar mig med fakturor för el, vatten, sopor etc på ca 16 000 kr, pengar som jag inte har, och som har förvandlat mitt hus till en veritabel soptipp, då ryker den ena proppen efter den andra på löpande band. Bokstavligt talat. Senast i morse tex, då fick jag spontant näsblod helt utan anledning om man bortser från tokhögt blodtryck pga extrem stress. Jag får aldrig näsblod! Någonsin!
Jag känner mig närmast som Mikael Douglas i "Falling Down" sedan några veckor tillbaka, jag är så infernaliskt arg och ilsken dygnet runt att jag snart gör något oöverlagt, tror jag. Jag somnar arg och vaknar ilsken och däremellan störs min sömn med uppvak flera gånger per natt. Hur bra är det på en skala? Jag är ödmjukt tacksam för mitt starka hjärta och kärl, samtidigt som jag oroar mig för infarkter både här och där. Tänk om jag får en stroke? Magsåren frodas igen dessutom, tack så mycket. Och jag är så frustrerad att jag nästan gråter av ilska inemellan. Tack och lov för bettskenan, utan den hade jag inte stått på benen nu.
Det som gör mig allra mest arg och allra mest ilsk och allra mest frustrerat ledsen är att jag måste sälja min egenuppfödda och egenutvalda valp, född på självaste lucia förra året. Jag har helt enkelt inte råd att behålla honom, eftersom försäljning innebär pengar in som jag behöver för att täcka de förra hyresgästernas räkningar på huset och det räcker ändå inte. Jag har försökt förklara enkelt för mina barn och föreberett förhoppningsvis tillräckligt länge och i helgen som gick var de införstådda med att det var sista gången de lekte med Jack och att han flyttar till Norge på onsdag, när de är hos sin pappa på hans vecka. Men jag känner sveket ända ut i hårrötterna, jag hatar mig själv för att jag måste sälja vår sedan länge efterlängtade egenuppfödda hund pga min oförmåga att få tag på bättre hyresgäster. Jag gråter inombords av vanmakt och frustration och har väldigt svårt att göra det kristligt rätta och vända andra kinden till....
Jack hos veterinären idag em, där han fick pass, blev avmaskad mot rävens dvärgbandmask och fick ny veterinärbesiktning (UA), inför sin flytt till Norge på onsdag. Alla älskar Jack. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar