Jag tränar, alltså är jag

Den här bloggen startade jag för ett par år sedan, sommaren 2013, med ett enda syfte: som träningsblogg inför Helsingborgs Marathon den 13/9 2014. Jag planerade att springa mitt första marathon på min 45-årsdag, men ödet ville annat och livet kom emellan. Bara några månader senare kraschade jag fysiskt, mina värden var skitdåliga och det visade sig att jag hade blödande magsår och troligtvis gått med det ett tag med tanke på hur lågt mitt Hb var. Jag hade konstant migrän, synrubbningar, mina bröst var fulla med mjölk och läckte så fort man rörde vid dem eller om jag hörde/såg bebis.

En gynekolog anade oråd och skickade iväg mig på undersökning, det togs en massa blodprover under senhösten som visade att jag hade skyhöga prolaktinvärden. För att utesluta graviditet togs upprepade kissprover och jag blev t o m undersökt med vaginalt ultraljud, för säkerhets skull. Höga prolaktinvärden har man nämligen bara av två anledningar. Antingen är man gravid/ammar eller så har man en slags hjärntumör, ett sk adenom kallat prolaktinom. Den vintern, 2013-2014, var nog den tuffaste jag varit med om, med all oro och alla undersökningar inkl upprepade gastroskopier och hjärnröntgen av olika slag. Men fem månader senare, närmare bestämt i mitten av mars 2014, så fick jag till slut tummen upp av läkarna. De trodde inte längre att jag hade prolaktinom, eftersom värdena hade sjunkit av sig själv när jag pga livskrisen helt enkelt stannade upp och tillät mig att bara vara och sluta stressa. Det var rätt livsnödvändigt faktiskt, med tanke på de blödande magsåren och allt annat...liksom. Och så visade det sig helt plötsligt att man tydligen även kunde ha höga prolaktinvärden av en tredje orsak: om man lever under stark (extrem) stress en längre tid. Jo tack! Lättnaden att få veta att jag var frisk och inte hade någon hjärntumör trots allt går inte beskriva, jag tänker inte ens försöka.

På grund av kraschen och följande behandling var jag inte direkt i mitt livs form ett halvår före Helsingborgs första Marathon, så jag la ner både tanken på att delta och min blogg. Raderade faktiskt allt, men behöll själva grunden (bloggadressen). För ett tag sedan fick jag för mig att ta upp det här med att skriva igen och nu skriver jag om allt möjligt i min blogg, förutom träning. Jag har faktiskt en träningsblogg med, men den här hemlig i dagsläget och kommer så att förbli tills jag är så pass nöjd med mina framsteg att jag känner mig redo att dela med mig av dem med omvärlden. Men tränar gör jag! Och jag har en plan! Därför har jag också behållit bloggnamnet "Spring för livet", så nu vet ni det. :-)

Asics is da shit för mig. Inget annat duger åt mina korta, breda fossingar.
Men det börjar bli dags att byta ut de nuvarande...

Planerade spontaniteter

Det har varit ett långt och långsamt beslut att flytta tillbaka till mitt hus, noga övervägt och inte det minsta spontant. Jag har grubblat i fler timmar än jag orkar tänka mig, under de senaste par åren. Ska jag eller ska jag inte? Varför? Varför inte? Kom till slut fram till att jag inte ville sälja, så jag försökte mig på att hyra ut det istället under det senaste året och det vet vi ju hur det gick. Haha!

Har stött och blött en eventuell flytt med min eh närmaste, som under lång tid föreslagit, ja även ibland uppmanat mig, att flytta bort från stan och tillbaka till huset igen. Framför allt för att komma bort från allt det där hemska, som den där stan troligtvis för alltid kommer att vara förknippad med. Helgen den 11-12/4 bestämde jag mig slutligen och började sen planera för flytten så fort jag kunde. Informerade barnen så smått, förklarade så enkelt som möjligt att det är mer praktiskt att bo i huset ett tag, tillsvidare, medan jag gör vid det. Fick tag på vänliga själar som med kort varsel ställde upp och hjälpte mig på flyttdagen den 25/4. Helt ovärderlig hjälp, jag är enormt tacksam och hoppas kunna återgälda på något sätt någon gång. <3

Jag har flera skäl att flytta tillbaka till huset, men det räcker att nämna ett i dagsläget. För närvarande är det mer ekonomiskt för mig att pendla med barnen till Landskrona, där de går i skolan, varannan vecka när de är hos mig, än att försöka våga hitta nya hyresgäster. Jag varken kan eller vill ta den risken igen! För jag kan bo och jobba hemifrån utan att köra en km om jag så vill, varannan vecka när barnen är hos sin pappa. Och få något vettigt gjort i och med huset under tiden.

Sen går det inte att bortse ifrån att jag trivs väldigt bra här, stressen rinner av och jag blir lugn och till freds. Och det blir uppenbarligen barnen med, det har märkts av de gånger vi varit här den senaste tiden. Vi har "provbott" här tillsammans några gånger senaste par månaderna, någon helg och några dagar på påsklovet, och även barnen är märkbart lugnare och mer harmoniska här. Betydligt mindre kiv och bråk, de vill inte ens kolla på TV/film utan leker hellre och så läser jag högt för dem i soffan på kvällarna. Sedan ett par månader tillbaka läser vi igenom den stora boken om Pippi Långstrump, en kapitelbok med få bilder som fångat mina grabbar totalt. Ibland gapskrattar de så de kiknar av Pippis tokerier, eller förundras över hur konstigt det är att ett litet barn tar hand om sig själv och inte ens går i skolan.

Innan vi skildes åt förra veckan, så berättade jag att vi inte skulle sova i lägenheten fler gånger. Inte på ett bra tag i alla fall, inte på flera månader åtminstone. Så de var införstådda med det här redan innan jag hämtade dem i eftermiddags, ingen dramatik över huvud taget. Tvärtom faktiskt, de har tagit flytten väldigt mycket bättre än jag trodde och oroade mig för. De är helt enkelt överlyckliga! Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, de har saknat huset lika mycket och lika länge som jag, även om vi inte brukat prata så mycket om det förrän nu på sistone.

Vi var inom lägenheten efter att jag hämtade dem idag, de fick se hur den såg ut tom och kolla i garderober och skåp och höra hur det ekade när de ropade. Konstaterade att lägenheten såg så liten ut och lät så konstigt utan alla våra möbler och grejor. Lyckan var total när vi sen äntligen kom till huset och alla deras gosedjur och lego fanns här och väntade på dem. De har skrattat och fnittrat och busat och lekt helt sprattligt lyckliga hela kvällen, inget kiv eller bråk, bara massa kuligheter och kramar och pussar. Och en hel massa idéer om vad de vill odla i trädgården! Potatis och morötter står högt i kurs och är ju väldigt tacksamma att odla. Tror vi slänger ner några jättepumpafrön när vi ändå håller på och så har det önskats tomatplantor med, men de får vi köpa någonstans eftersom det är för sent på säsongen att dra upp från frön.

Kvittot på att det här definitivt var rätt beslut fick jag ikväll. Det var underbart att se och höra hur glada de är över att vara tillbaka i vårt hus igen, de har varit champagnebubbliga hela kvällen och hur lyckliga som helst över att vi flyttat tillbaka! De har gått omkring med breda leenden och glittrande ögon och varit fnissigt överförtjusta och lekt av hjärtans lust och somnade sedan på stört, så fort de la sig ner i sängarna. Här i huset är det minsann inget spring och inga rop på uppmärksamhet efter nattningarna, utan de bara somnar meddetsamma. De hinner knappt lägga sig ner innan de slocknar, det är så härligt att se. Lugna, trygga, glada barn. Magiskt skönt med barnens lycksaliga trivsel och nu vet jag att det här definitivt var rätt beslut. Resten löser sig, det fixar jag vartefter.

Förändringar

Om man står kvar på ett ben kommer man aldrig någon vart.

För snart tre år sedan gjorde jag mitt livs största misstag och jag har betalat dyrt för det sedan dess. Naiv och blåögd som jag var trodde jag på den förändring till det bättre som utlovades och målades upp med både guld och silverkant. Det heter att kärlek övervinner allt, men det gör det inte. Det finns förresten ingen mening med livet heller, det enda som finns är det man skapar själv. Sorry.

Förr älskade jag att flytta, eftersom det innebar förändring och förnyelse. Jag var spänd av förväntan och hur nyfiken som helst på det nya som låg framför mig. Jag har flyttat ganska många gånger i mitt liv, exakt 21 gånger faktiskt. Jag föddes i Linköping september 1969, flyttade till Helsingborg 9 månader senare och sen har det rullat på. Igår flyttade jag för tjugoförsta gången. Jag har ingen som helst aning om hur många gånger till jag kommer att flytta under resten av mitt liv, men den här gången var första gången som jag inte tyckte det var kul. Alls. Eller jo, lite roligt eftersom jag äntligen flyttade från den stad som för evigt kommer att vara förknippad med svåra trauman. Dit flyttade jag sensommaren 2012 och jag har ångrat varje dag sedan dess.

Egentligen är Landskrona en hemskt vacker stad, åtminstone sommartid, men det hjälps inte. Jag vill inte bor där, aldrig mer om jag får bestämma! Allra helst skulle somligt köras över med bulldozer och begravas för alltid. Fy fan.

För två veckor sedan tog jag det slutliga beslutet och igår gjorde jag slag i saken. Jag flyttade tillbaka till mitt hus, med hjälp av en handfull väldigt snälla och hjälpsamma människor. Ingen av dem förstod förmodligen hur mycket det betydde för mig, hur mycket de faktiskt hjälpte mig, eller hur fruktansvärt ångestfyllt och jobbigt det var för mig.

Den här förändringen är behövlig, nej förresten den är livsnödvändig för mig. Jag har bitit ihop och förträngt och överlevt och visst är min lägenhet hur charmig som helst. Men området jag bor i och hur somliga av grannarna beter sig mot varandra är inget annat än ångestframkallande. För att inte tala om övervakningen som sker, kommentarer på sociala media om hur jag lever mitt liv och hur huset jag bor i renoveras och hur jag har mina gardiner, post som blir stulen och alla ständigt återkommande mardrömar och svårförträngda minnen... Man hade kunnat bli paranoid på riktigt för mindre. Min förhoppning är att den här senaste förändringen kommer innebära ökad trygghet, för både mig och mina barn.

Snart är det 10 år sedan jag flyttade in i det här huset och om lika kort tid är det fem år sedan en annan välbehövlig förändring skedde, men den gången var det jag som bodde kvar. Säga vad man vill, men liv innebär rörelse. Förändring, förnyelse, inget i naturen är statiskt och ändå återkommer ständigt samma rytm. Jag förstår hur tanken på Karma uppkommit, med tanke på hur allt ständigt upprepas.  Det enda man kan göra, är att göra så gott man kan. Och hoppas på det bästa.

Sov gott.

För att jag kan

Om det är något jag kan, så är det att kämpa. Om det är något jag är dålig på, så är det att ge upp. Och jag hatar att förlora.

Jag är ett vuxet maskrosbarn. Vi överlever och går vidare, hur pissigt det än ser ut och verkar för stunden. Min obotliga optimism och förmåga att vända även det mest kolsvarta till presumtivt silverkantat är en förmåga jag är mycket tacksam för. Maskrosor är förresten en av mina favoritblommor, i sällskap med solrosor och lupiner. Jag tycker väldigt mycket om stockrosor med förresten.

Det som ligger framför mig skrämmer skiten ur mig. Tuff KBT och gud vet vad. Bara tanken på att kanske behöva befinna mig inom synhåll för Det huset gör mig skitnödig. Min älskade minsting har en bästis som bor i princip granne med. När de leker hemma hos kompisen gör jag mig omaket att vända, backa in upp dit och undviker på så sätt att ens titta på Det huset. Bara att skriva orden ger mig rysningar och jag förtränger omedelbart.

Andas. A.n.d.a.s. Först in. Sen ut. Och så några gånger till.

Jag är en jävel på att överleva. Vad som helst. Fråga mig inte var det kommer ifrån, för det vet jag inte. Jag tackar i vilket fall som helst min älskade farmor för allt. Om det inte varit för henne, hade jag förmodligen inte varit här idag. Hon var min tillflykt, min oas, när jag växte upp. Hon är min förebild. Enligt farmor är jag född glad, en riktig liten solstråle, och jag tänker hitta tillbaka dit igen.

Min plan är att bli hel igen, att läka ut det hemska jag varit med om och gå vidare mot en ljus framtid. Min plan är att bli allt jag kan bli. För att jag kan.

Varför fettsnål kost och lågt kolesterolintag inte hjälper mot hjärt/kärlsjukdomar

Läs!!

Världsberömd hjärtkirurg talar ut om vad som egentligen orsakar hjärtsjukdom

Visa ord och skavsår

En jag känner skrev något klokt på Facebook igår. Jag citerar honom:

"Att vara älskad är mer än bara att andra själv tycker att de älskar oss. Vi måste känna oss älskade också."

Det där kan jag verkligen relatera till. Om man inte får veta har man ingen aning. Jag kan, fortfarande, inte läsa andras tankar. Jag försöker verkligen, tolkar bäst jag kan men tusan ta mig om jag vågar ta något för givet. Nej, det som är osagt är ohört. Så är det bara. Tycker du att jag är fin? Säg det. Tycker du om mitt leende? Säg det. Tycker du om mig? Säg det. Trivs du i mitt sällskap? Säg det. Är jag den enda för dig? Snälla, säg det. Säger du inget, så vet jag inget. Alla behöver bekräftelser regelbundet och kanske framför allt från de vi älskar och är tillsammans med. Ömhetsbetygelser är lim, finfint lim. Det krävs inte så mycket egentligen, men det behövs. Uteblir det undrar man varför. Funderar på vad som är fel på en, varför man inte duger. Är man bara någon som finns där i brist på annat, i brist på annan? I väntan på bättre kanske? Tankarna far och flyger när man inte får veta vad den andre tänker och tycker...och man fortfarande inte lärt sig läsa tankar. Tyvärr.

Skavsår svider. Finns inte mycket mer att säga om den saken.

Igår och idag

Det hände mycket igår, många olika saker under en kort tidsrymd. Många saker löste sig, jag kom till insikt om något jag inte lyckats formulera ens inför mig själv tidigare, orkade skriva ett mödosamt mejl som på grund av mödosamheten förmodligen lät argare än det var menat, positiviteterna radade upp sig och jag tog tacksamt emot. Ombudet fick till det bra i det som lämnades in igår, att kraftfullt benämna saker och ting rakt ut ger tyngd.

Det kändes precis som att nu, NU vänder det. Äntligen! Det jag arbetat hårt för, kämpat för så länge. Kämpar fortfarande såklart. Men Nu händer det äntligen saker, nu börjar pusselbitarna äntligen falla på plats och jag får lite lön för mödan. En början, en viktig sådan. Har jag nått det fasansfullt branta backkrönet nu? Hoppas det. Känns så.

Idag har jag fått gjort en del redan. Rensat och röjt både här och där, fått upp ett par bokhyllor och omstrukturerat. Fyllde sen bilen med bråte från källaren, efterlämnat bråte. Inte mitt bråte. Hela bilen full, från golv till tak, och det stack ut där bak med. Men jag fick iväg det till tippen och jisses vilken skillnad det blev där nere. Inte bara där förresten, det kändes bättre inuti mig med. En härlig känsla helt enkelt, glädje över att det jag gör ger utdelning. Arbetar lugnt och metodiskt. Ingen stress här inte, trots veckan som ligger framför mig. Känns skönt och bra att kunna arbeta i sansad takt, istället för att stressa och jäkta, ständigt på gränsen till utmattning och kollaps. Känner lugn och harmoni och det är jag banne mig värd.

Man måste våga för att vinna, så är det bara.

Upptäckter

Ööh var det verkligen så länge sedan jag skrev något? Fy på mig.

Jag har gjort en del upptäckter de senaste dagarna. Eller njaäe, snarare under de senaste veckorna och så har det liksom smugit sig på mig så sakteliga. Vissa saker måste nog helt enkelt få ligga till sig ett tag, gro långsamt och utvecklas i sin egen takt. Sådär omedvetet halvmedvetet, i de skuggigt småglömda skrymslena. Ungefär som en surdeg, dock inte alltid med samma goda resultat. Eller jo, kanske. Faktiskt ändå. Även om man inte alltid ser det uppenbara omedelbart.

Det är så mycket som händer samtidigt i mitt liv, hela tiden. Alltid. Jag är som en magnet! Eller som ett svart hål? Jaja, i princip samma sak. Och jag har vant mig efter ganska många år på det här viset, men har börjat önska att det kunde snurra lite långsammare. Åtminstone sakta in lite då och då, så att jag hinner stanna upp och verkligen njuta och åstadkomma allt det där jag bär på, inte bara släcka bränder hela tiden. Vad var det han sa, den vackre manne? Lev snabbt, dö ung och bli ett vackert lik? Eh...haha ja vad ska man säga? Livet går jävligt snabbt i alla fall. Förhoppningsvis är jag vacker för någon, även när jag blir riktigt riktigt gammal.

Som högt älskade Karin Boye så vist skaldade: Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen som är mödan värd.

Point Break. Point of no return. Friheten. Den där känslan när man äntligen klarar av att släppa taget helt och hållet, låta gå och andas ut och sen dra in ny frisk luft ända ner i lungspetsarna. Insikten att man är Fri. Helt och hållet fri och utan tyglar. Född fri, som lejonet Elsa. Det är jag det. Jag och Elsa. Mig kuvar ingen någon längre stund. Hur långt är ett snöre? Så långt som man bestämmer sig för.

För att jag kan. För att jag ska. För att jag gör. Jag och Elsa. Nyuppväckta återupptäckter.

En snabb jävla promenad, som vi säger på ren svenska

Det var bra länge sedan jag tog en promenad runt Klippan, så det gjorde jag i eftermiddags. Det var kul att se hur fint det är överallt, hur thujahäckar som var nyplanterade för tre år sedan nu är höga och fina och hur många det är som gjort vid och fixat till sina fastigheter. Solen sken riktigt varmt dessutom, fick ta av mig vantarna efter en liten stund. Jag tog mellanrundan, den som tar ca 45 minuter i rask takt, och det var ganska lagom. Himla skönt!

Tussilago!!!

Jag blev så himla glad nyss, på väg tillbaka från min sejour till Helsingborg. Fullt av blommande tussilago i vägrenarna in mot Klippan! Äntligen!

Det finns fler anledningar att vara glad idag. Solen inte bara skiner, den värmer med. Och jag fick tag på det jag skulle på Biltema och Byggmax, så nu ska jag alldeles strax ut och färdigställa det jag påbörjade häromdagen. Ska bara ta en kopp kaffe till.

Tussilago!!!

Påsk. Jaha.

Jaha, så var det påsk igen. Det var det nog redan för ett par dagar sedan, men idag är det påskafton och det känns inte det minsta eggande i år. Det känns aldrig riktigt kul att fira högtider utan mina barn och i år är det pappans påsk, så den där rätta känslan vill inte infinna sig. Finns ju ett par andra anledningar med, men det tänker jag inte ens nämna. Har redan skrivit vad jag ska om den saken och tiden ska ju läka allt.

Det var iofs riktigt roligt i onsdags, då jag fyllde barnens påskägg och gömde dem i trädgården och de fick leta upp dem under mycket skoj och stoj. Barnens glädje och spänning över att leta påskägg i trädgården var obetalbar, det kan jag leva på hela påskhelgen och kanske ända tills jag får hem mina älsklingar igen den 13/4, då min äldste dessutom fyller år. 9 år! Vart tusan tog tiden vägen?

Men idag, påskafton och allt, känner jag mig synnerligen omotiverad att fira. Fira vaddå egentligen? Orkar inte... Men jag har sagt ifrån att jag kommer i eftermiddag, det traditionella påskfirandet hos mamma väjer inte för något, så det måste jag hålla. Kan ju stanna en liten stund i alla fall, äta lite och prata lite. Umgås lite. Vill inte. Men jag ska. Har inte ens pallat tvätta håret dagen till ära, men det glänser så fint när det är lite fett haha Jag luktar åtminstone gott av halvoljan jag skvätt runt med hela förmiddagen (halvolja = 50/50 kokt linolja och balsamterpentin).

Och jag verkar äntligen ha fått tag på (bättre begagnade) sommardäck till ett bra pris hos en firma i Ljungbyhed, jäkla bil till att ha konstiga däckdimensioner! Får nöja mig med en alternativ dimension, tur att det står vad som funkar i instruktionsboken. Har mejlat och messat till ganska många firmor och på andra privatannonser jag hittat på Blocket och nästa bil jag köper ska jag banne mig kolla upp däckinfo före!

Blä.

Nä, nu får jag skärpa mig. In i duschen Jenny och skölj av allt gammalt isolerdamm som yrde omkring tidigare idag.

Det här pysslar jag med just nu:

Fuktskadan längst ner på högra fönsterpartiet, sett utifrån, ledde till att jag valde dra bort den gamla eftersatta panelen istället för att bara skrapa och måla om. Det beslutet är jag glad för!

Fasaden under fönsterna före åtgärd. Bedrövligt eftersatt omvårdnad. Jag skäms!
 



Lockbrädorna borttagna. Undertill skymtar gamla isolerskivor bakom lika gammal vindpapp.

 



All vindpapp borta och man kan se hur dåligt isolerskivorna sitter. Glipor överallt.



Tre lager isolerskivor fanns det i varje fack. Det dammade hemskt mycket när jag hanterade dem. Minst sagt hög tid att byta ut dem mot nytt! Jag tog bort den gamla fula trappan, som bara var tänkt som en tillfällig lösning, när jag ändå höll på. Behöver komma åt hela grunden när jag målar om den.



Murket trä bortskrapat, allt är rensopat och därefter oljade jag in allt med halvolja (50/50 kokt linolja + balsamterpentin). Bakom isolerskivorna satt också vindpapp fastsatt mot den bakre träpanelen, den tog jag också bort. På andra sidan träet är masonit uppsatt in mot rummet och nästa lager är tretex och sen tapet... Man kan se hur skruvarna till elementupphängningen har gått rakt igenom träpanelen på sina ställen.

När jag kommer hem från påskfirandet hos mamma senare i eftermiddag ska jag häfta fast ny vindpapp i facken. Sen är det äntligen dags att skära till ny isolering och fylla upp facken med! Utanpå blir det nytt lager vindpapp och sen spikläkt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska sätta upp stående panel igen, eller satsa på liggande. Risken är väl att liggande panel förändrar utseendet för mycket? Kanske bäst att göra samma som innan. Eller?? Hmm jag kan visst inte bestämma mig.

 

Puh, vilken tur att jag har sånt här att sysselsätta mig med och att vädrets makter är med mig så att jag kan fixa och dona i min självvalda ensamhet medan tiden gör det tiden gör bäst. Rundar av kanter och läker sår, synliga som osynliga.

 

Glad påsk.

Min nya byggblogg!

Jag har startat en egen byggblogg, där jag kommer att skriva om mina (ständigt?) pågående renoveringsprojekt m.m. i/på mitt hus! Välkomna att följa.

http://pinkpainterblog.blogspot.se/

Att bryta ihop och komma igen

Igår eftermiddag bröt jag ihop och det fortsatte sen under resten kvällen. Fördämningen brast när barnen hade hämtats av sin pappa vid 15-tiden och jag inte längre behövde bita ihop och låtsas som vanligt. Jag tror jag behövde det.

När jag vaknade i morse var jag fortfarande tung av sorg, men det har lättat under dagen. Har hållit mig sysselsatt med olika saker och låtit hjärnan vila. Upptäckte att jag har en hel del att bita i när det gäller underhållet av mitt hus! Somligt kan inte vänta längre och jag gjorde en del häpnadsväckande upptäckter när jag började dra i saker och ting.

För att inte blanda ihop äpplena med päronen så har jag startat en egen byggblogg.

http://pinkpainterblog.blogspot.se/