Planerade spontaniteter

Det har varit ett långt och långsamt beslut att flytta tillbaka till mitt hus, noga övervägt och inte det minsta spontant. Jag har grubblat i fler timmar än jag orkar tänka mig, under de senaste par åren. Ska jag eller ska jag inte? Varför? Varför inte? Kom till slut fram till att jag inte ville sälja, så jag försökte mig på att hyra ut det istället under det senaste året och det vet vi ju hur det gick. Haha!

Har stött och blött en eventuell flytt med min eh närmaste, som under lång tid föreslagit, ja även ibland uppmanat mig, att flytta bort från stan och tillbaka till huset igen. Framför allt för att komma bort från allt det där hemska, som den där stan troligtvis för alltid kommer att vara förknippad med. Helgen den 11-12/4 bestämde jag mig slutligen och började sen planera för flytten så fort jag kunde. Informerade barnen så smått, förklarade så enkelt som möjligt att det är mer praktiskt att bo i huset ett tag, tillsvidare, medan jag gör vid det. Fick tag på vänliga själar som med kort varsel ställde upp och hjälpte mig på flyttdagen den 25/4. Helt ovärderlig hjälp, jag är enormt tacksam och hoppas kunna återgälda på något sätt någon gång. <3

Jag har flera skäl att flytta tillbaka till huset, men det räcker att nämna ett i dagsläget. För närvarande är det mer ekonomiskt för mig att pendla med barnen till Landskrona, där de går i skolan, varannan vecka när de är hos mig, än att försöka våga hitta nya hyresgäster. Jag varken kan eller vill ta den risken igen! För jag kan bo och jobba hemifrån utan att köra en km om jag så vill, varannan vecka när barnen är hos sin pappa. Och få något vettigt gjort i och med huset under tiden.

Sen går det inte att bortse ifrån att jag trivs väldigt bra här, stressen rinner av och jag blir lugn och till freds. Och det blir uppenbarligen barnen med, det har märkts av de gånger vi varit här den senaste tiden. Vi har "provbott" här tillsammans några gånger senaste par månaderna, någon helg och några dagar på påsklovet, och även barnen är märkbart lugnare och mer harmoniska här. Betydligt mindre kiv och bråk, de vill inte ens kolla på TV/film utan leker hellre och så läser jag högt för dem i soffan på kvällarna. Sedan ett par månader tillbaka läser vi igenom den stora boken om Pippi Långstrump, en kapitelbok med få bilder som fångat mina grabbar totalt. Ibland gapskrattar de så de kiknar av Pippis tokerier, eller förundras över hur konstigt det är att ett litet barn tar hand om sig själv och inte ens går i skolan.

Innan vi skildes åt förra veckan, så berättade jag att vi inte skulle sova i lägenheten fler gånger. Inte på ett bra tag i alla fall, inte på flera månader åtminstone. Så de var införstådda med det här redan innan jag hämtade dem i eftermiddags, ingen dramatik över huvud taget. Tvärtom faktiskt, de har tagit flytten väldigt mycket bättre än jag trodde och oroade mig för. De är helt enkelt överlyckliga! Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, de har saknat huset lika mycket och lika länge som jag, även om vi inte brukat prata så mycket om det förrän nu på sistone.

Vi var inom lägenheten efter att jag hämtade dem idag, de fick se hur den såg ut tom och kolla i garderober och skåp och höra hur det ekade när de ropade. Konstaterade att lägenheten såg så liten ut och lät så konstigt utan alla våra möbler och grejor. Lyckan var total när vi sen äntligen kom till huset och alla deras gosedjur och lego fanns här och väntade på dem. De har skrattat och fnittrat och busat och lekt helt sprattligt lyckliga hela kvällen, inget kiv eller bråk, bara massa kuligheter och kramar och pussar. Och en hel massa idéer om vad de vill odla i trädgården! Potatis och morötter står högt i kurs och är ju väldigt tacksamma att odla. Tror vi slänger ner några jättepumpafrön när vi ändå håller på och så har det önskats tomatplantor med, men de får vi köpa någonstans eftersom det är för sent på säsongen att dra upp från frön.

Kvittot på att det här definitivt var rätt beslut fick jag ikväll. Det var underbart att se och höra hur glada de är över att vara tillbaka i vårt hus igen, de har varit champagnebubbliga hela kvällen och hur lyckliga som helst över att vi flyttat tillbaka! De har gått omkring med breda leenden och glittrande ögon och varit fnissigt överförtjusta och lekt av hjärtans lust och somnade sedan på stört, så fort de la sig ner i sängarna. Här i huset är det minsann inget spring och inga rop på uppmärksamhet efter nattningarna, utan de bara somnar meddetsamma. De hinner knappt lägga sig ner innan de slocknar, det är så härligt att se. Lugna, trygga, glada barn. Magiskt skönt med barnens lycksaliga trivsel och nu vet jag att det här definitivt var rätt beslut. Resten löser sig, det fixar jag vartefter.