En jag känner skrev något klokt på Facebook igår. Jag citerar honom:
"Att vara älskad är mer än bara att andra själv tycker att de älskar oss. Vi måste känna oss älskade också."
Det där kan jag verkligen relatera till. Om man inte får veta har man ingen aning. Jag kan, fortfarande, inte läsa andras tankar. Jag försöker verkligen, tolkar bäst jag kan men tusan ta mig om jag vågar ta något för givet. Nej, det som är osagt är ohört. Så är det bara. Tycker du att jag är fin? Säg det. Tycker du om mitt leende? Säg det. Tycker du om mig? Säg det. Trivs du i mitt sällskap? Säg det. Är jag den enda för dig? Snälla, säg det. Säger du inget, så vet jag inget. Alla behöver bekräftelser regelbundet och kanske framför allt från de vi älskar och är tillsammans med. Ömhetsbetygelser är lim, finfint lim. Det krävs inte så mycket egentligen, men det behövs. Uteblir det undrar man varför. Funderar på vad som är fel på en, varför man inte duger. Är man bara någon som finns där i brist på annat, i brist på annan? I väntan på bättre kanske? Tankarna far och flyger när man inte får veta vad den andre tänker och tycker...och man fortfarande inte lärt sig läsa tankar. Tyvärr.
Skavsår svider. Finns inte mycket mer att säga om den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar