Om det är något jag kan, så är det att kämpa. Om det är något jag är dålig på, så är det att ge upp. Och jag hatar att förlora.
Jag är ett vuxet maskrosbarn. Vi överlever och går vidare, hur pissigt det än ser ut och verkar för stunden. Min obotliga optimism och förmåga att vända även det mest kolsvarta till presumtivt silverkantat är en förmåga jag är mycket tacksam för. Maskrosor är förresten en av mina favoritblommor, i sällskap med solrosor och lupiner. Jag tycker väldigt mycket om stockrosor med förresten.
Det som ligger framför mig skrämmer skiten ur mig. Tuff KBT och gud vet vad. Bara tanken på att kanske behöva befinna mig inom synhåll för Det huset gör mig skitnödig. Min älskade minsting har en bästis som bor i princip granne med. När de leker hemma hos kompisen gör jag mig omaket att vända, backa in upp dit och undviker på så sätt att ens titta på Det huset. Bara att skriva orden ger mig rysningar och jag förtränger omedelbart.
Andas. A.n.d.a.s. Först in. Sen ut. Och så några gånger till.
Jag är en jävel på att överleva. Vad som helst. Fråga mig inte var det kommer ifrån, för det vet jag inte. Jag tackar i vilket fall som helst min älskade farmor för allt. Om det inte varit för henne, hade jag förmodligen inte varit här idag. Hon var min tillflykt, min oas, när jag växte upp. Hon är min förebild. Enligt farmor är jag född glad, en riktig liten solstråle, och jag tänker hitta tillbaka dit igen.
Min plan är att bli hel igen, att läka ut det hemska jag varit med om och gå vidare mot en ljus framtid. Min plan är att bli allt jag kan bli. För att jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar