Förändringar

Om man står kvar på ett ben kommer man aldrig någon vart.

För snart tre år sedan gjorde jag mitt livs största misstag och jag har betalat dyrt för det sedan dess. Naiv och blåögd som jag var trodde jag på den förändring till det bättre som utlovades och målades upp med både guld och silverkant. Det heter att kärlek övervinner allt, men det gör det inte. Det finns förresten ingen mening med livet heller, det enda som finns är det man skapar själv. Sorry.

Förr älskade jag att flytta, eftersom det innebar förändring och förnyelse. Jag var spänd av förväntan och hur nyfiken som helst på det nya som låg framför mig. Jag har flyttat ganska många gånger i mitt liv, exakt 21 gånger faktiskt. Jag föddes i Linköping september 1969, flyttade till Helsingborg 9 månader senare och sen har det rullat på. Igår flyttade jag för tjugoförsta gången. Jag har ingen som helst aning om hur många gånger till jag kommer att flytta under resten av mitt liv, men den här gången var första gången som jag inte tyckte det var kul. Alls. Eller jo, lite roligt eftersom jag äntligen flyttade från den stad som för evigt kommer att vara förknippad med svåra trauman. Dit flyttade jag sensommaren 2012 och jag har ångrat varje dag sedan dess.

Egentligen är Landskrona en hemskt vacker stad, åtminstone sommartid, men det hjälps inte. Jag vill inte bor där, aldrig mer om jag får bestämma! Allra helst skulle somligt köras över med bulldozer och begravas för alltid. Fy fan.

För två veckor sedan tog jag det slutliga beslutet och igår gjorde jag slag i saken. Jag flyttade tillbaka till mitt hus, med hjälp av en handfull väldigt snälla och hjälpsamma människor. Ingen av dem förstod förmodligen hur mycket det betydde för mig, hur mycket de faktiskt hjälpte mig, eller hur fruktansvärt ångestfyllt och jobbigt det var för mig.

Den här förändringen är behövlig, nej förresten den är livsnödvändig för mig. Jag har bitit ihop och förträngt och överlevt och visst är min lägenhet hur charmig som helst. Men området jag bor i och hur somliga av grannarna beter sig mot varandra är inget annat än ångestframkallande. För att inte tala om övervakningen som sker, kommentarer på sociala media om hur jag lever mitt liv och hur huset jag bor i renoveras och hur jag har mina gardiner, post som blir stulen och alla ständigt återkommande mardrömar och svårförträngda minnen... Man hade kunnat bli paranoid på riktigt för mindre. Min förhoppning är att den här senaste förändringen kommer innebära ökad trygghet, för både mig och mina barn.

Snart är det 10 år sedan jag flyttade in i det här huset och om lika kort tid är det fem år sedan en annan välbehövlig förändring skedde, men den gången var det jag som bodde kvar. Säga vad man vill, men liv innebär rörelse. Förändring, förnyelse, inget i naturen är statiskt och ändå återkommer ständigt samma rytm. Jag förstår hur tanken på Karma uppkommit, med tanke på hur allt ständigt upprepas.  Det enda man kan göra, är att göra så gott man kan. Och hoppas på det bästa.

Sov gott.